Av någon anledning skrivs te på en mängd olika sätt i Sverige, framför allt i menyerna på olika kaféer. Jag har sett alla de stavningar, oftast med accenter och "h", men även mer engelskinspirerade stavningar är populära. Tydligen är stavningen viktig för många för det förekommer upprörda diskussioner på olika diskussionsforum i detta ämne.

Enligt Svenska Akademiens ordlista (SAOL) och NE stavas det helt enkelt "te" och det har varit den vanligaste stavningen i över 100 år, i alla fall om man får tro Svenska Akademins Ordbok (SAOB). En tidigare stavning var "the".

Namnet kommer ursprungligen från den sydkinesiska min-dialekten¹ och kom till Sverige via det nederländska "thee"¹ eller möjligtvis via det engelska "tea^"2.

Själv tycker jag te skall stavas just "te" men det är klart, är det tillräckligt många som vill byta får jag väl tänka om.

1. NE
2. SAOB

För ett par år sedan skrev jag en text om hur man kan brygga olika sorters te och även om jag inte ändrat min uppfattning sedan dess finns det en del att tillägga. Först och främst handlar det om att se det hela som något mer än bara ett sätt att få en färdig dryck. Detta är något som skiljer te från andra populära drycker t.ex. vin och whiskey som bara kräver att man öppnar en flaska (eller låda för den delen).

Min moster, hon som lärde mig att uppskatta te, berättade att det fanns te på 1960-talet som blandats upp med teblommor. Detta är inte en produkt som jag sett men till min glädje hittade jag ekologiska torkade teblommor hos Upton för några år sedan. Det är sällan man ser blommande tebuskar, främst för att de plockas så hårt men jag misstänker även att det beror på att detta inte är en egenskap man värderar högt och med tanke på att de flesta tebuskar klonas nuförtiden fyller de ingen funktion.

Tyvärr svek mitt mod mig och jag har låtit dessa blommor ligga i en burk sedan jag köpte dem men för ett par dagar sedan tog jag mig samman och bryggde te på dem. Enligt Upton skulle de kokas i 8 minuter vilket resulterade i en brunaktig dryck, betydligt grumligare än te. Smaken var, om man skall citera Douglas Adams, ”vätska som var nästan, men inte riktigt, helt och hållet olikt te.” vilket inte är speciellt positivt. Faktiskt blev det så otäckt att jag inte fick i mig mer än några munnar.

Jag har en god vän från sydvästra Japan som ibland ger mig både te och mer obskyra produkter som japanskt tegodis. Jag vet inte så mycket om dem, men om jag förstått det hela rätt, skall vissa sorter ätas till te och andra är gjorda av te.

Den första sorten jag fick var små sötsliskiga olikfärgade bollar. De är lite mjöliga i konsistensen men som med de flesta andra japanska produkter är de vackert förpackade. Den runda träasken som de kom i är dekorerad med olika djur, bl.a. en brinnande sköldpadda som jag inte blir klok på.

Den andra sorten var betydligt godare och består av små cylindrar av karamelliserat ris inlindat i en hård skorpa av grönt te. Jag är inte så förtjust i godis men de här var riktigt trevliga, inte så söta och med en viss smak av te.

En stor del av innehållet på ”The Way of Tea” är recensioner och beskrivningar av olika tesorter och då måste man naturligtvis ställa sig frågan, vad är en tesort? Som jag ser det är en tesort en mängd färdigbehandlade telöv med likadana egenskaper. Dessa egenskaper skall vara:

• De skall komma från en och samma plats som dessutom skall vara relativt begränsad.
• De skall vara skördade vid samma tidpunkt.
• De skall komma vår samma typ av teplanta.
• De skall vara producerade på samma sätt och vi samma tidpunkt.

Dessutom bör den färdiga produkten ha ett namn, tillverkas i någorlunda stora mängder, i alla fall mer än ett par kilo samt helst tillverkas kontinuerligt. Egenskaperna skall heller inte ändras mellan de olika tillverkningstillfällena.

Att teet skall ha ett namn är visserligen inget krav med det gör det hela mycket enklare. Man skulle kunna tänka sig en kinesisk bonde som tillverkar några kilo te varje år på samma sätt som han alltid gjort. Visst är detta en unik tesort, men utan namn blir det en produkt som är mycket svår att skilja från allt annat te i trakten.

Som man ser av ovanstående definition räcker det alltså inte bara att ge en valfri hög med telöv ett namn för att de skall bli en unik tesort. Det betyder att jag inte betraktar ”blends”, t.ex. Lipton Yellow Label, som en unika tesorter och inte heller smaksatta teer som Söderblandning.