Det finns en tebutik med ett riktigt bra sortiment i Sverige, House of Tea. Butiken, som bara finns på nätet, drivs av Eva Strnadova och David Obucina. Sortimentet består av de mest kända kinesiska teerna men man har även en hel del från Darjeeling, Japan och Taiwan och om inte detta skulle vara nog har man dessutom riktigt söta tekannor från Yixing. Priserna känns bra, faktiskt ganska låga, men eftersom jag inte beställt något från dem kan jag inte bedöma kvaliteten. Jag har dock hört flera som varit nöjda med både teerna och butiken.

Vad man skulle kunna invända mot är bristen på information om teerna, det framgår inte alltid när de är skördade och det finns nästan ingen information om vem som tillverkat dem. Detta gäller speciellt teerna från Kina. Bortsett från detta är det roligt att se att det finns en butik i Sverige som tar te på allvar. Adressen är http://www.houseoftea.se/

Det här är ett imponerande verk om ett av världens bästa teer, det från Darjeeling. Boken är nästan 600 sidor tjock, skriven av Gangadhar Banerjee och Srijeet Banerjee och kom ut 2007.

Tyvärr är den hopplöst tråkig och innehåller nästan ingen användbar information, i alla fall inte för en privatperson. Visst, den innehåller en del om Darjeelings tidigaste historia och en del anekdoter om tepersonligheter men den tar inte upp någonting om teplantagerna, om hur man tillverkar teet eller vad det är som gör det unikt. I stället radar den upp oändliga mängder ointressant försäljningsstatistik, löner och jämförelser med andra teproducerade områden. Det blir ju inte heller bättre av att det inte finns en enda illustration.

Detta är en liten trevlig bok om Sveriges tekultur. Den är skriven av Birgitta och Cia Conradson och kom ut 1994. Boken beskriver på ett mycket personligt sett tedrickandet i Sverige från 1700-talet till tidigt 1990-tal. Merparten av informationen, både de många bilderna och beskrivningen av svenska folkets dryckesvanor är hämtade ur Nordiska museets gömmor, kanske inte så konstigt eftersom boken är utgiven av Nordiska museets förlag.

När den här boken kom för snart 20 år sedan blev den snabbt ett referensverk och jag har t.o.m. sett Kinesiska tehandlare använda den. Den första halvan är kanske inte så märkvärdig, den tar upp teets historia, kultur och en del obligatoriska saker som kemi, keramik och hälsoeffekter.

Bokens styrka var i stället de sista 60 sidorna som tar upp inte mindre än 50 olika mer eller mindre kända Kinesiska teer.

Så här efter 20 år är mycket av informationen omodern, bl.a. har många av China Tea Import and Export Corporations förlorat sin roll men om man bortser ifrån detta är det fortfarande en av de bästa böckerna som skrivits om Kinesiskt te, speciellt på engelska.

Jag är av den bestämda uppfattningen att te inte skall blandas. Det är tillverkat av skickliga yrkesmän och det faktum att de kommer från en bestämd plats och tidpunkt bidrar till dess kvalitet och charm.

De som blandar te, ofta benämnda som ”master blenders” har en fantastisk förmåga att identifiera och värdera teer från hela världen och tanken är att de genom att blanda dessa teer kan balansera arom, smak och utseende och på så sätt få en bättre produkt. Det är möjligt att det är så men min erfarenhet är att man möjligtvis kan dölja dåliga egenskaper hos ett te man att man kan aldrig göra ett riktigt bra te bättre.

En annan anledning att blanda kan vara att få en produkt, t.ex. ”Lipton Yellow Label”, att smaka likadant från år till år oavsett hur stora mängder man producerar. Faktum är att man behöver blanda 30 olika sorters te för att få detta eländiga te att smaka likadant som det gjorde för mer än 100 år sedan.

Det finns faktiskt en tredje anledning och det är att man vill dricka samma te som någon annan (som naturligtvis måste ha en blandning), så var det med Earl Grey men även Barack Obama har en egen populär blandning.

Detta är en riktigt trevlig svensk tebok som kom ut för ett par år sedan (2006). Boken är skriven av matskribenten Petter Bjerke och till viss del Vernon Mauris som driver ”The Tea centre of Stockholm”. Boken skall ses som en introduktion till gott te och som sådan gör den ett bra jobb. Den är både välskriven, vacker och underhållande och tar upp de flesta teer som går att köpa i en bra svensk tebutik. Den tar även upp en del om tekultur i Kina och Japan och eftersom Petter är matskribent finns det ett genomgående tema om hur te och mat fungerar tillsammans, en lite ovanlig vinkling.

Lite tristare med boken är att den inte kommer med någon ny information. Allt den gör är att sammanfatta den kunskap som redan finns på så många andra ställen, i böcker, på websidor och hos tebutiker. Det ser visserligen ut som Petter rest runt till ett par av de klassiska teområdena men det hade varit mycket mer spännande om författaren faktiskt hade arbetat med te.

Bortsett ifrån detta kan jag rekommendera boken, speciellt som den bara kostar hälften så mycket som bara för ett år sedan.

Detta är ett samlingsnamn på de teer , ibland kallade ”artisan teas”, som främst skapas för sitt fantastiska utseende. Visserligen har teproducenter i alla år försökt få fram teer med vackert och anmärkningsvärt utseende men inte i närheten som dessa ganska nyskapade teer. En populär form är blomknoppar, sammanknutna med små trådar vilka vecklar ut sig och förvandlas till de mest fantasiska ”blommor”. Ofta innehåller dessa teer delar från andra växter än te.

Andra sorter, både vita, gröna och svarta, har former som bollar, spiraler, knutar, pagoder, ringar eller nästan vad som helst. De mest extrema jag sett, men det var några år sedan, var att man dessutom täckt teerna med bladguld.

Tyvärr bidrar inte dessa former till teets smak vilket gör att de främst är skapade för sitt utseendes skull. Teerna är ofta producerade på någon fabrik, vanligtvis i Yunnan eller Anhui och är tänkta som exportprodukter. De omnämns knappt i Kinesisk litteratur.

Den bästa boken om Kinas tehistoria jag läst är faktiskt svensk. Den heter ”Te som konst” och skrevs av Mette Siggstedt 1996 i samband med en mycket trevlig utställning om te på Östasiatiska Museet i Stockholm.

Boken är liten, svart, ganska oansenlig och inte så lättläst men vad gör väl det när den sammanfattar Kinas hela tehistoria på 127 sidor. Författaren är ingen expert på te men hon har tillgång till en enastående mängd Kinesisk litteratur och har dessutom en utmärkt förmåga att sammanfatta och dra slutsatser av denna. Hon är dessutom kritisk och klarsynt vad det gäller de Kinesiska och Europeiska litterära källorna. Att hon sedan har mycket god kunskap i Kinas historia och kultur bidrar naturligtvis till bokens kvaliteter. Vad man kan invända mot är bristen på kartor och att den förutsätter ganska stora kunskaper i Kinas historia.

Eftersom jag nu har gott om plats har jag lagt upp en hel del nya tesorter från Jiangxi. Hela listan hittar ni här. Jag har även skrivit en del om Gu Zhu Zi Sun, ett spännande grönt te från Zhejiang.

Det kanske inte syns men jag har byggt om stora delar av "The Way of Tea". Den nya strukturen rymmer mer information och är forhoppningsvis mer lättnavigerad. Jag har även lagt upp ett par nya sidor, bl.a. en karta över Jiangxi och det gröna teet Lu Shan Yun Wu.