Jämfört med t.ex. vin- och whiskeyälskare har tedrickare ett stort problem, tebranschen har svårt att tjäna pengar på exklusivt te. Det finns ett par undantag, t.ex. Darjeeling, oolonger från Taiwan och en del grönt te från Japan men dessa konsumeras oftast lokalt. De stora pengarna ligger i massproducerat skräp som säljs under olika märken t.ex. Lipton Yellow Label eller Twinings English Breakfast Tea. Anledningen till detta är att de exklusiva tesorterna, speciellt de från Kina inte är skyddade. Detta betyder att vem som helst kan tillverka och sälja Lung Ching eller Bi Lou Chun vilket naturligtvis har för och nackdelar. Den största nackdelen som konsument är att det är mycket svårt att veta vad man köper, nackdelen för producenterna är att man har svårt att få trogna kunder. Trenden i Kina är numera att man arbetar med att bygga upp varumärken i stället för att marknadsföra olika tesorter.

Ett annat och större problem är alla parfymerade söndermalda sorter med fruktbitar som knappt påminner om te. I och med dagens debatt om tillsatser i mat kunde man hoppas att konsumenterna skulle efterfråga te utan tillsatser och smakämnen men det verkar snarare vara tvärt om.

Kinas kända teer
Att köpa något av kinas kända teer t.ex. Bi Lou Chun eller Lung Ching är förvånansvärt svårt. Köper man ett te från Darjeeling vet man ofta exakt varifrån det kommer, när det är skördat, kvalitet och t.o.m. vilket nummer det hade när det såldes på auktion. De kinesiska teerna tillverkas däremot av en mängd personer och företag samtidigt som kvalitetsbenämningarna varierar. Ofta har de bra tebutikerna endast två eller tre kvalitéer att välja på och prisskillnaden mellan dessa brukar vara ganska stor.