Tidernas begynnelse, eller åtminstone teets
Det råder en viss osäkerhet om teplantans ursprung men de flesta experter är överrens om att Camellia Sinensis ursprungligen växte i området kring Sichuan, Yunnan, Assam, Tibet och Burma. Anledningen till denna osäkerhet är att det idag inte finns några vilda tebuskar (eller träd) kvar. Då det finns två (tre enligt vissa källor) variteter kan man lockas att tro att det även finns två ursprungsplatser för te, men moderna undersökningsmetoder har visat att de två variteterna har samma antal kromosomer. Detta tillsammans med att hybrider uppstår naturligt hos tebuskar talar för att det endast finns en enda ursprungsplats. Vissa experter är av uppfattningen att de första sju teplantorna togs till Kina av en buddistisk lärare, Gan Lu, från en resa i Indien, vilka skall ha planterats på en bergssida i Szechwan . I vilket fall som helst bryggdes antagligen det första teet på blad från vilda teträd. Odling av te tros ha börjat i Sichuan och sedan spridit sig längs Yangtze. Det är även troligt att teblad åts innan man lärde sig att brygga te av dem, det förekommer ännu idag att telöv konserveras (picklas) av ursprungsbefolkningen i Burma.

Fram till 200-talet f.Kr kokades de färska tebladen helt enkelt i vatten. Kung Wen, grundare av Zhou-dynastin lär ha fått te som gåva av stamhövningar i nuvarande Sichuan någon gång under 1100-talet f.Kr. enligt en bok skriven av Chang Ju omkring 347 e.Kr.

Från början drack man te för sina påstådda läkande egenskaper och bruket att dricka te spred sig ganska långsamt. Man tror dock att det var bruket att dricka te som förstörde de ursprungliga tebuskarna eftersom man plockade samtliga löv tills dess att växten dog. Hade det inte varit för att man lärt sig odla te hade man antagligen utrotat växten helt. Att skära ner teträden så de fick en buskform tros förkommit så länge te odlats. Anledningen till detta är att det gör telöven enklare att plocka, ökar skörden och kan dessutom förbättra smaken.

Qin (221–206 f.Kr.)
Under denna period omnämns te minst två gånger. Den kände kirurgen och upptäckaren av bedövningsmedel, Hua Tuo, lär säga att te ökar koncentrationsförmågan. Liu Kun, en general och tillika guvernör i Yanzhou (Shandong), skrev till sin brorson (eventuellt systerson) att han kände sig gammal och deprimerad och bad honom skicka "riktigt te".

Han (206 f.Kr.–220 e.Kr.)
År 50 f.Kr nämns te som en dryck som bereds av några tjänare och 59 f.Kr beskriver en bok skriven av Wang Bao hur man skall köpa och tillaga te i Wuyang, nuvarande Pengshan, i centrala Sichuan. Kinas äldsta bok om medicin skriven av Shen Nong innehåller en text om te.

Jin (265–419 e.Kr.)
350 e.Kr. var det vanligt att dricka te i Kina och många småodlare odlade te för eget bruk. Under denna tid hade bruket att odla te även spridit sig till Szechwan. År 350 fanns te med i en encyklopedi och beskrevs som en dryck som framställdes genom att koka blad från teplantan. I slutet av denna period skickades te till Kejsaren.

Tillverkning och bryggning
Vid denna tid trycktes de färska tebladen ihop till kakor vilka rostades tills de fick en rödaktig färg. Dessa smulades ner i vatten och kokades tillsammans med lök, ingefära och apelsiner till en soppa. Teet lär varit bittert och dracks för sina påstådda egenskaper att bota magont, dålig syn och en mängd andra åkommor.

Norra och södra dynastierna (420–589)
Under denna tid maldes de torkade tebladen och pressades sedan till hårda kakor. För att tillreda teet bröts små bitar av, vilka kokades i vatten. Ibland blandades teet med ingefära, kanel eller salt. Under 400-talet spred sig tedrickandet i Kina, först i de södra delarna och sedan i norr. En källa anger att man använde te som handelsvara med nomadiska folk år 476.

Sui (581–617)
Under Sui-dynastin börjande man dricka te för sin smak och inte bara för sina påstådda medicinska egenskaper. Under denna tid började även te användas som valuta, i form av hoppressade kakor, som exporterades till bl.a. Mongoliet i utbyte mot varor som hästar och ull.

Problem med de tidiga skrivna källorna
Det var först under 700-talet som te fick ett eget tecken. Tidigare hade te haft samma tecken som en växt som idag kallas mjölktistel vilket medför att det kan vara denna växt man syftar på i tidiga verk.

Tang (618–906)
Tang anses av många vara Kinas "Gyllene tidsålder" och det var under denna tid te utvecklades till en mycket populär dryck, uppskattad för sin smak och dessutom en konstform. Under de följande århundradena spred sig tedrickandet utanför Kinas gränser till Mongoliet och ända till Kaspiska havet. Teet från Yangxian i bergen mellan Jiangsu och Zhejiang ansågs vara det bästa.

En del av teets popularitet under denna tid berodde på Lu Yu, författare till den klassiska "Boken om te", skriven år 780. Denna bok beskriver i detalj har te odlas, tillreds och dricks och sammanfattar merparten av den kunskap som fanns om te vid denna tid. Boken anger att teet skall plockas soliga dagar och torkas över en jämnvarm eld där det inte blåser. Efter torkningen skall teet läggas i papperspåsar för att svalna för att till slut malas.