Taiwan - Historia

Taiwans kommersiella teindustri har en historia som sträcker sig 140 år tillbaka i tiden. Immigranter från Fujian och Guangdong på det Kinesiska fastlandet förde med sig tefrön vilka de planterade på de norra delarna av ön. Skrivna källor beskriver teodlingar på Taiwan redan i slutet av1600-talet men dessa var småskaliga och låg i utkanten av Han-folkets bosättningar. Teproduktionen förde länge en tynande tillvaro och i mitten av 1800-talet var det inte mycket som talade för att te snart skulle bli öns största exportframgång.

1861 beskrev en besökare att teet var av så dålig kvalitet att det endast gick att sälja i Singapore och Australien eller till Amoy och Fuzhou där man blandade det med Kinesiskt te av bättre kvalitet.

Bara några år senare anlände en engelsk handelsman, John Dodd, till ön och 1865 fraktade han nya teplantor från Fujian vilka han distribuerade till odlare i Tamsui-distriktet. Han byggde en fabrik där man redan från början valda att tillverka oolong. Teet blev väl mottaget och 1869 exporterade Dodd sitt te dirrekt till New York under namnet ”Formosa Tea”. Under de påföljande tre årtiondena ökade exporten av oolong dramatiskt och teet blev mycket populärt i både Europa och USA. Under samma period minskade exporten från Kinas fastland dramatiskt.

En anledning att teproduktionen kunde öka med sådan våldsam hastighet var att en stor del av teet producerades och exporterades av inhemska bolag vilket medförde att vinsten inte fördes ut ur landet.

Under 1890-talet började exporten till sydostasien av ett smaksatt Pouchong, Baozhong, bli betydande. Detta te introducerades redan 1881 av en kinesisk tehandlare, Go Fok-lu. Anledningen till teets popularitet var dels att det kunde tillverkas av telöv av sämre kvalitet som blev över vid produktionen av oolong och dels att man blandade det med en mängd olika blommor, bland annat olika sorters jasmin och gardenia.

1902 tillverkades mer än 10 000 ton varav 85% var oolong och 15% Baozhong. Teexporten stod för 85% av öns totala exportintäkter. Att teet kunde ge så stora intäkter berodde till stor del på den höga kvaliteten vilken i sin tur till stor del berodde på öns guvernör Liu Mingchuans stora intresse för te. Han organiserade teodlarna och förbättrade odlings- och produktionsmetoderna. En annan faktor var att teproduktionen utfördes av ett antal specialister, alla med begränsade arbetsuppgifter. Detta gällde allt ifrån de som planterade tebuskarna till de som flyttade de färdigpackade lådorna i exporthamnarna. Den stora exportframgången medförde även att stridigheterna mellan Han folket och den inhemska befolkningen på ön minskade. De stora vinsterna gjorde helt enkelt att ”barbarerna i bergen” började odla te.
Teodling i Nantou
Den japanska invasionen av ön medförde ingen minskning av teproduktionen, tvärtom uppmuntrade myndigheterna exporten i form av sänkta skatter, ökat skydd mot förfalskningar från fastlandet samt etablerandet av den första forskningsstationen ”Pingcheng Tea Experimental Station” 1909. Denna forskningsstation tog mellan 1915 och 1935 fram fyra förbättrade sorters te vilket ledde till både ökat kvalitet och skörd.

Under 1920-talet började man experimentera med att odla te av Assam-typ i bergen på öns centrala delar. Detta te användes för att producera svart te och experimentet blev så lyckat att man 1936 etablerade en ny forskningsstation i området, ”Yu-Chih tea Experiment Station”. Under den japanska ockupationen fördubblades arealen med te men en stor del kontrollerades av japanska bolag. Enbart Misui Gomei Kaicha ägde nästan en tredjedel av odlingarna. 1937 var 56% av allt te som producerades på ön svart och mellan 1934 och 1938 fördubblades exporten av svart te. Vid denna tid konsumerades endast 2% av den totala produktionen lokalt.

Efter andra världskriget hämtade sig teindustrin snabbt och under de följande decennierna ökade exporten kraftigt. De stora japanska odlingarna bröts upp i mindre odlingar, omkring 1 hektar styck och produktionen av svart te minskade till fördel för grönt te. Det gröna teet odlades på tidigare obrukad mark i områden med dåliga transportmöjligheter. och merparten exporterades till nordafrika. 1967 var exporten 9800 ton men bara några år senare hade den nästan helt försvunnit. I stället för Gunpowder och Mei Cha till nordafrika gick man över till att tillverka Sencha åt den japanska marknaden.

Exporten av grönt te till Japan blev kortvarig och består numera av en mindre mängd te av mycket hög kvalitet vilken skördas på våren och flygs till Japan. Faktum är att exporten av oolong till Japan är betydligt större än den av Sencha, ganska ironiskt med tanke på att produktionen av oolong motarbetates av de japanska myndigheterna under ockupationen. Idag är t.ex. taiwanesiskt oolong på burk en populär produkt i Japan.

Källa: ”The Structual Transformation of Taiwan´s Tea Industry” skriven av Dan M Etherington och Keith Forester