Historia
Den först person som tar in te till Sverige lär vara Carl Gustaf Wrangel, han som blev av med masten i slaget i Öresund och som byggde Skokloster. Wrangel var mycket förtjust i lyxartiklar och efter att ha druckit choklad ville han även testa te. Teet beställdes från Holland och levererades 1673 i en tennflaska som han fick betala 42 floriner för¹. Detta lär motsvara värdet av fyra feta holländska får och i dagens penningvärde, kanske 4000 kronor.

Nästa kända import av te till Sverige skedde redan året därpå. Det var efter en svensk ambasad till den ryske Kejsaren Alexsej Michajlovitj, som den unge Johan Filip Kilberger tog med sig ett skålpund, ca 400 gram, hem till Sverige. Kilberger arbetade som spion och kartlade allt ifrån handel och produktion till militärmakt². Te hade funnits i Ryssland sedan 1638 men det var fortfarande en mycket ovanlig och exklusiv produkt under Kilbergers besök. Först fem år senare, 1679, skrevs det första tehandelsavtalet mellan Kina och Ryssland.

Efter detta dröjer det mer än 10 år senare innan någon tar in te till Sverige, år 1685. Det var de båda köpmännen Jacob Utfall och Gerhard Braun-Johan som importerade te till Göteborg. Teet kom från Kina via Batavia, nuvarande Jakarta, Amsterdam och Hamburg. Det var dock inga stora mängder som vissa källor anger, Jacob importerade 1 skålpund och Gerhard bara en fjärdedel, omkring ett hg⁴.

Teets popularitet växte mycket långsamt i Sverige. I mitten av 1700-talet var te något man bara drack bland adel och borgerskap. Det finns dock ett par undantag. I slutet av 1700-talet var te en populär dryck bland bönderna på Gotland men även i Västergötland och trakten kring Göteborg dracks det en del te. Te serverades speciellt på bröllop och stora kalas och smaksattes med socker, mjölk och kanel men även med rom och punsch³. Från och med 1730-talet kom teet till stor del från det Svenska Ostindiska Compagniet som bedrev handel direkt med Kina. Importen av denna lyxartikel ansågs dock tömma landet på utländsk valuta och 1747 kom en förordning vilken innebar en särskild avgift på te vilken följdes av ett införselförbud 1756. Detta resulterade i en omfattande smuggling och förbudet hävdes redan 1761 i en kunglig förordning¹.

En stor del av det te som Svenska Ostindiska Compagniet exporterades vidare till England och Holland och när denna marknad försvann på grund av ändrade tullregler i början på 1800-talet tillsammans med en ökad konkurrens slutade bolaget med teimport. Samtidigt började Martin Samuel Kobb importera te från England till Göteborg. På 1830-talet började även Martins son, August, arbeta i bolaget. August som är mer känd för att sett till att många av Göteborgs parker, bl.a. Slottsskogen Vasaparken, Kungsparken och Brunnsparken, kom till. Det är även han som sitter som inhuggen byst vid säldammen i Slottsskogen⁵.

På 1800-talet var te en dryck som nästan bara borgerskapet i städerna drack. Det var någonting man drack i hemmet och det var svårt att beställa te på ett kafé eller liknande utskänkningsställen. I mitten av 1800-talet var det populärt med tesupér, åtminstone i vår huvudstad. Detta var en typ av middagsbjudningar som var ett sätt för societeten att visa upp sig. Senare utvecklades de till en form av ”gående” måltider för att sedan dö ut i slutet av 1800-talet³. I slutet av 1800-talet var tekonsumtionen ca 10% av dagens, jämfört med den engelska som i princip är oförändrad⁵.

Under 1930-talet anordnades föredrag, teutsällningar och teprovningar för att öka intresset för te. Det togs även fram en tekannesymbol som kallades ”Tepelle” liknande den engelska Mr. T. Pott. Allt detta försvann dock med andra världskriget. Efter kriget ökade tedrickandet i Sverige dramatiskt³. Fram till denna tid fanns det i princip tre teimportörer i Sverige, Kobbs, James Lundgrens och Thams, alla tre från Göteborg. Mest populärt var Lundgrens Frimärkste men även Mimosa, Geisha och Peking från Kobbs var populärt⁵.

Under de sena 1940 och 1950-talet dubblerades konsumtionen, samtidigt som de stora engelska televerantörerna Lipton, Hornimans, Tetley och Twinings tog sig in i Sverige. Med sig hade de tepåsarna som snabbt blev mycket populära i Sverige, efter bara 10 år såldes 65% av allt te i tepåsar⁵. Som en följd av detta slogs de konservativa teimportörerna Lundgrens och Thams ut och Kobbs hade endast en marknadsandel på 4%. För att bemöta detta hot gav Kobbs under en sexårsperiod bort 650 000(!) tekannor till svenska hushåll. Tekannorna, som innehöll sil och en kort instruktion om hur man skall brygga te, fick försäljningen av tepåsar att halveras och Kobbs marknadsandel femdubblades⁵. Det var främst de yngre i universitetsstäderna som tog till sig drycken men kvinnor i städerna var även en stor tedrickande grupp. På 1960 och 1970-talet slog teet igenom på allvar, samtidigt som de smaksatta teerna började dyka upp. I början av 1990-talet var konsumtionen dubbelt så stor som på 1950-talet, omkring 4 hekto per person och år³. Merparten av denna ökning skedde under 60- och 70-talet⁵.

Idag
AB MS Kobbs Söner är fortfarande det enda stora svenska teföretaget men ägs sedan flera år av olika kaffebolag. Försäljningen av te i lösvikt som under så många år gjorde Sverige unikt i västvärden har minskat är är numera bara en fjärdedelen av den totala volymen⁶. Den stora delen av allt te som säljs icke-smaksatt svart te (om man räknar in Earl Grey i denna grupp) men andelen parfymerade och smaksatta ökar hela tiden. Försäljningen av grönt te ökar men det rör sig främst om smaksatt te på påse. Konsumtionen är omkring 3 hekto te per person och år vilket är lika mycket som i början av 1970-talet⁷. Detta motsvarar 2 koppar te per vecka och person. Försäljningen omsatte omkring 700 millioner kronor 2007 vilken är en ökning med 100 millioner sedan 2006⁸.

Källor:
1. Stora te boken, 1992
2. Kulturens värld, nr 2, 1997.
3. TEKULT OCH TEKULTUR
4. Sven T Kejellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813
5. AB MS Kobbs Söner
6. AC Nielsen via Henrik Hammarskiöld, Terådet
7. Supplement to Annual Bullentin of Statistics, 1976
8. Livsmedelsförsäljningsstatistik 2007