Att Turkiet är en av världens största teproducenter är okänt för de flesta och det finns flera anledningar till detta. Den första är att landet inte producerat te särskilt länge, först i mitten av 1960-talet tog produktionen fart på allvar. En annan anledning är att produktionen är mycket ojämn både kvalitetsmässigt och volymmässigt. Till detta kommer att en stor del av teet konsumeras lokalt och att det inte är speciellt bra.

Inspirerade av de ryska teodlingarna kring svarta havet inleddes de första experimenten med att odla te i Turkiet 1888. Platsen som jordbruksdepartementet valde för de första experimentella odlingarna var Bursa som ligger i de nordvästra delarna av landet. Man planterade plantor både från Japan och Kina men ganska snart visade sig att platsen var olämplig för kommersiell teodling.

Efter detta misslyckande dröjer det ända fram till 1917, vissa källor anger 1918, till man försöker igen. Då anlitas Ali Riza Erten, en botaniker från Mardin för att utvärdera lämpliga platser för teodling. Efter en mängd resor till bl.a. Rize, Artvin och Ardahan kom han fram till att just Rize vid Svarta havet var en lämplig plats, något han sammanställde i en rapport med namnet ”Şimali Şarki Anadolu ve Kafkasyada Tetkikatı Ziraiye”. På grund av svårigheter efter första världskriget skulle det dröja ytterligare flera år innan något hände.

För att få igång en fungerande teprodukttion beslöts 1924 att bönderna i och kring kring Rize skulle få skattelättnader och gratis frön för nystartade teodlingar. För att underlätta processen ytterligare skickades Zihni Derin, generaldirektör för jordbruksfrågor, till området för att övertyga de lokala böndernaatt börja odla te. Zihni skickade även efter tefrön från Batum i Georgien och startade en plantskola, Merkez Çay Fidanligi, vilken relativt snart distribuerade över 50000 plantor. Det fanns dock inga fungerande produktionsanläggningar eller sätt att sälja de skördade teet och i samband med att Zihni Derin kallades tillbaka till Istanbul 1928 upphörde all teodling utom på plantskolan. I ett desperat försök distribuerades ytterligare 200000 teplantor gratis men man gjorde ingenting åt de grundläggande problemen med produktion och distribution.

1933 anlitas Dr. Tangwell, en schweizisk teexpert som arbetat med teproduktion på Java, av jordbruksdepartementet, för att göra en ny utvärdering av möjliga platser för teodling i Turkiet. Resultatet blev dock det samma som Ali Riza Erten kommit fram till 15 år tidigare.

Två år senare gjordes ett nytt försök då professor Muhlis Erkmen köpte två ton tefrön från Georgien och planterade dem på en 10,8 Ha stor teodling. Han fick även bönder i närheten att plantera ytterligare 12 Ha te. För att skynda på processen skickades Zihni Derin åter till svarta havet och 1938 köpte han in ytterligare 30 ton tefrön från Georgien. Dessa drevs upp på 300 lokala plantskolor och distribuerades till 72 byar i sju provinser kring svarta havet. I slutet av 1939 fanns det 155 Ha teodlingar vilka sköttes av 1324 bönder och i slutet av andra världskriget hade de ökat till 1782,3 Ha och 9736 tebönder. Under dessa år ökade produktionen av färdigt te från 181 kg till 93 ton.

DZIK
Att projektet lyckades denna gång beror till stor del att man parallellt arbetade med att kunna ta tillvara de producerade telöven. En statlig organisation, Devlet Ziraat İşletme Kurumu eller DZIK, fick i uppdrag att som enda aktör köpa upp, tillverka, packa och sälja det färdiga teet vilket resulterade i att en fabrik i Fener byggdes och ett antal uppköpningsdepåer uppfördes. 1947 fanns det 6 depåer. En annan orsak till framgången var att kriget försvårade import av utländskt te. Det finns faktiskt en tredje anledning och det är att när det Ottomanska riket kollapsade i början av 1920-talet förlorade man Mocha i Yemen och samtidigt tillgången till billigt kaffe. Som en följd av detta började befolkningen i Turkiet att dricka mer te och det fanns alltså ett ett större inhemskt behov av te än tidigare.

Sedan andra världskriget har produktionen av te och den uppodlade ytan vuxit mycket kraftigt om än med några bisarra inslag. T.ex ökade produktionen från 5450 ton år 1961 till 23000 ton två år senare. Mellan 1970 och 1975 dubblerades de uppodlade ytan för te vilket fick till följd att några år senare, 1979 var överproduktionen så stor att 90000 ton telöv slängdes i havet och delar av odlingarna aldrig skördades, telådorna i fabrikerna tog slut och man fick packa teet i plastsäckar. Desperata odlare brände t.o.m. sina tebuskar.

Çaykur
Två år senare var var produktionen mer än halverad, något som visar på ett annat underligt fenomen i den turkiska teindustrin nämligen den tidigare kopplingen mellan de privata teodlarna och de statliga tefabrikerna. Eftersom teodlingen i Turkiet till stor del hade till uppgift att ge arbete åt de lokala bönderna och fabrikerna var tvungna att ta emot telöven innebar detta en mycket varierande kvalitet på teet och det hände att buskar skövlades på alla löv för att öka inkomsterna. Ett exempel på detta var att skörden i Turkiet 1979 var över 1900 kg/Ha, den högsta i världen. För att komma till rätta med detta bjöd man in utländska experter på 1960-talet vilka hade till uppgift att inspektera och komma med förslag på åtgärder. Man försökte även reglera produktionen vilket slutligen resulterade i ÇAYKUR, det turkiska terådet vilket kom till mellan 1971 och 1973. Förutom att fungera som ett rådgivande organ tog även denna organisation över all produktion och handel med te.

Detta monopol på tehandeln fanns fram till 1984 då privata bolag tilläts, om en i begränsad omfattning, handla med te och då först efter godkännande av just Çaykur. Exporten begränsades särskilt och det som exporterades gick i huvudsak till Sovjetunionen. I samband med Chernobyl-katastrofen upphörde dock exporten nästan helt då man var rätt att de turkiska teet var förorenat. Under 1990-talet begränsades även nyodliningar och ytterligare regler för att öka kvaliteten infördes.

Dagens teindustri
Idag producerar Çaykur 65% av allt te i Turkiet och har 45 fabriker. Den övriga teproduktionen sker i 230 privata anläggningar. 1973, då Çaykur bildades fanns det 32 fabriker vilket ökade till dagens 45 då monopolet avskaffades. Teet är uteslutande svart och både ortodoxt och CTC-te producerad. Teexporten från Turkiet har ökat de senaste åren, främst är det bulk-te som exporteras men omkring 40% är färdigpackat. Andelen färdigpackat te ökar dessutom, speciellt i form av tepåsar.

2007 var produktionen var 192000 ton vilket var den femte största i världen men enbart 3000 ton exporterades. Anledningen till detta är att den inhemska konsumtionen av te är den största i världen, 2,4 kg/person och år vilket är något mer än England. Teet odlas främst vid svartahavskusten inte långt ifrån de gamla ryska odlingarna. 65% av prduktionen sker i Rize, 20% i Trabzon, 10% i Artvin och resten i Giresun. Teet odlas nära Svarta havet, som längst 3 mil från kusten och upp till en höjd av 1000 meter. Närmare 200000 människor är inblandade i teproduktionen i dessa områden.

Teet plockas tre gånger om året mellan maj och oktober och eftersom det inte finns några skadeinsekter eller sjukdomar i landet som hotar tebuskarna kan det odlas helt utan gifter. Tillverkningen av det svarta turkiska teet skiljer sig inte från andra länder. Efter nedvissningen rullas teet mekaniskt och därefter oxideras det för att sedan torkas och packas.

Rize
Rize ligger 75 km öster om Trabzon och är en av de minsta provinserna i Turkiet. Trakten är bergig och sluttningarna täckta av teodlingar. Det bästa teet lär finnas att köpa under sommartefestivalen som firas i området varje år.

Källor: Stora delar av teets tidiga historia är tagen från den utmärkta artikeln ”History of Tea Production and Marketing in Turkey” vilken publicerades i INTERNATIONAL JOURNAL OF AGRICULTURE & BIOLOGY 2007. Händelserna efter detta finns beskrivna i ”The World Tea Trade” av Denys Forrest från 1985. En del information kommer från en turkisk websida jag såg för omkring 10 år sedan. Tyvärr har jag blivit av med namnet på författaren men om jag mins rätt var det en turkisk lärare. Produktionsststestiken från de senaste åren är tagen från World Journal of Agricultural Sciences 5, 2009 sidan 345 till 349.

Bildkälla: Wikipedia (beskuren)

Mer information: Information om tekulturen i Turkiet finns på Wikipedia och All about Turkey.