Så fort man kommer i kontakt med något av de bättre kinesiska teerna hävdas det att det vunnit en medalj på Panama-Pacific International Exposition 1915. Under många år har jag inte brytt mig mycket om detta men efter ett mycket intressant blogginlägg på Life in Teacup tänkte jag skriva en kort sammanfattning om denna världsutställning och de teer som vann medaljer.

Panama-Pacific International Exposition hölls i San Francisco under stora delar av 1915 och även om det officiella syftet var att fira panamakanalens öppnande så var ett minst lika viktigt syfte att visa stadens utveckling efter det förödande jordskalvet nio år tidigare. Mest känd är utställningen för sin byggnad Tower of Jewels som bestod av 100 000 glasjuveler vilka glittrade i solljuset och belystes nattetid av 50 strålkastare¹.

Utdelandet av medaljer och priser för bästa produkter var en stor del av utställningen och det delades inte ut mindre än 20 344 medaljer. Juryn bestod av nästan 500 personer vilka utnämnde priser vilka delades in i sex grupper beroende på en poängsumma för var produkt. Dessa priser var Grand Prize (Best of Class), Medal of Honor (95-100 poäng), Gold Medal (85-94 poäng), Silver Medal (75-84 poäng), Bronze Medal (60-74 poäng) samt Honorable Mention (utan medalj)².

De teer som vann guldmedalj var:
1. Keemun (Qi Men) Red (black) Tea
2. Tai Ping Hou Kui

Detta te är ett av Kinas mest kända teer men det som produceras i minst mängd. I alla fall om man bortser ifrån den stora mängd förfalskat te som prånglas ut under samma namn. Enligt en trovärdig källa tillverkas det bara 500 kg av detta te per år¹ medan men annan källa anger 300 kg/år².

Telöven är gulgröna, raka och täckta med fina hår. Omkring 2,5 till 3 cm långa och 3 till 4 mm breda. Teet klassas som gult vilket innebär att det tillverkas på ett mycket speciellt sätt och det odlas på en enda plats, berget Jun Shan (1) i sjön Dong Ting (2), mycket nära Yueyang 岳阳 (3).

Jun Shan är ett mycket litet bergsområde, omkring 1 km brett som är täckt med dimma en stor del av året. Totalt sträcker sig odlingarna över 72 berg av varierande storlek. Det odlas även te på de norra stränderna av Dong Ting men då klimatet här skiljer sig från det på Jun Shan betraktas inte detta som äkta Jun Shan Yin Zhen¹.

Historia

Mao Jian är benämningen på flera kinesiska teer som har liknande egenskaper, framför allt formen. Som så många andra benämningar har denna förvanskats med åren och teer benämnda Mao Jian kan ha ganska olika former och utseende.

Mao Jian brukar bestå av ganska små, lätt böjda löv med mörkgrön färg och lär ha tillverkats i de norra delarna av Kina under lång tid.

Det mest kända av alla Mao Jian är Xin Yang Mao Jian 信阳毛尖 men det finns även te som enbart kallas Mao Jian, t.ex. detta te från Jinhua (1) i Zhejiang. Jag köpte det från Jing Tea Shop och det enda jag vet om det är att det kommer från en varitet som kallas Ying Shuang.

Det här är ett grönt ekologiskt te som jag köpte på Tekultur. Enligt butikens importör är det ett ekologiskt te från Lu Shan i Zhejiang men det är också det som jag fått reda på om det. Faktum är att det inte finns omnämnt i någon litteratur jag har men det finns ett litet företag i Zhejiang, Green Land Natural & Scientific Products Co, Ltd. som tillverkar ett te med samma namn. Enligt svenska Wikipedia som av någon outgrundlig anledning nämner detta te, skall det tillverkas av samma buskar som Long Jing, något som inte är orimligt eftersom Green Land Natural & Scientific Products i huvudsak producerar Long Jing.

Notera att Lu Shan Yun Wu ibland även kallas Wu Lu men det är inte samma te.

Detta är en dokumentärserie om kinesiskt te i sex delar. Den första delen tar upp några kända teer från Zhejiang, den andra handlar om te från Hubei, den tredje om Sichuan och Guizhou, den fjärde tar upp teer från olika provinser, den femte handlar om tekultur i Guizhou och den sista handlar om teets historia.

Tyvärr är filmerna inte så bra som man kunde önska. Visserligen är de textade till engelska och handlar om te men sedan är det svårare att hitta något bra att säga om dem. Tekniskt sett är de filmade i ganska låg upplösning, ljudet är bedrövligt, texten kommer och går lite som den vill men detta kunde man stå ut med om innehållet hade varit bättre. Merparten av filmerna handlar dessutom inte så mycket om te utan mer om tekultur, om teets historia och framför allt annan kultur associerad till te, t.ex. religion, musik, litteratur och kampsport. Visserligen trevliga ämnen men det hade varit roligt att se någon tebuske eller kanske hur något av teerna tillverkas.

Mer informaton kan man hitta hos producentens hemsida http://www.gzbeauty.com/index_en.html och man kan även köpa filmerna från deras butik http://www.beauty626.com/ Filmerna hittar man lättast om man söker på "famous tea".

Detta är ett sammanpressat grönt te som jag köpte för många år sedan. Tyvärr har jag ingen aning om vem som tillverkat det eller från vilken provins det kommer, faktum är att jag inte ens kommer ihåg var jag köpte det.

Denna butik som inte skall förväxlas med "The Tea Emporium" i Toronto eller "Tea House Emporium" är en Indisk tebutik med lång historia. Enligt företagets webbutik har den funnits sedan 1940. Sortimentet är bra, priserna normala och informationen om teerna är ovanligt bra. Jag har inte beställt något från denna butik men det är bara en tidsfråga. Adressen är http://www.teaemporium.net. Butiken har även en trevlig blogg som man hittar på http://teaemporium.blogspot.com/.

Detta gröna te från Zhejiang förväxlas ofta med An Ji Bai Cha vilket kanske inte är så konstigt. Inte nog med att de har snarlika namn, de odlas dessutom i samma område och ser nästan lika dana ut. Det finns dock flera viktiga skillnader, dels tillverkas de på olika sätt och dels används olika sorters telöv som material.

De torra telöven är raka och platta och tillverkas på ett ganska unikt sätt bl.a. genom bakning. Beskarna som används är Long Jing 43 / Ying Shuang, samma buskar som används för att producera merparten av allt Long Jing². Till skillnad från Long Jing innehåller dock An Ji Bai Pian mycket lite koffein¹.

Förutom sitt te är An Ji känt för sina vackra bambulundar som bl.a. syns i filmen "Crouching tiger and hidden dragon". Teet och bambun växer skyddat från föroreningar och odlas tydligen helt utan bekämpningsmedel. Totalt finns det 45 000 Ha teplantor i An Ji vilka producerar 3300 ton te per år, både An Ji Bai Cha och An Ji Bai Pian¹.

Detta te brukar kallas för ögonbrynste pga lövens böjda utseende. Produktionen är stor, det är det vita te som tillverkas i störst mängd, något som inte är så konstigt eftersom de består endast av hela löv som blivit kvar efter de finare kvalitéerna som Bai Mu Dan och Shou Mei skördats¹. Vanligtvis får man detta te på kinesiska restauranger och det är sällan det säljs i de bättre butikerna.

1 The Story of Tea

Detta brukar klassas som ett s.k. New-Style vitt te och säljs ibland som Pai Mu Tan. Det består av en bladknopp och det första bladet. Som material används Fuding Da Bai och Zhenghe Da Bai¹. Teet har tillverkats sedan 1922³ och odlas i samma områden som Bai Hao Yin Zhen i norra Fujian. Skillnaden mellan Bai Mu Dan och Shou Mei och Gong Mei är i huvudsak kvaliteten vilket gör att ibland säljs även dessa som Bai Mu Dan. Ett riktigt Bai Mu Dan är dock av mycket hög kvalitet med hela blad där bladknoppen och undersidan av bladet är vita medan ovansidan av bladet grönt. För att få detta utseende krävs noga utvalt te och en försiktigt tillverkning. Efter bladen plockats transporteras de försiktigt till ett nedvissingsrum där de får ligga på bambuhyllor tills fuktinnehållet är omkring 30%. Efter detta värms de upp i ungefär 100 graders värme tills dess att fuktinnehållet bara är 10%. Avslutningsvis får de svalna helt innan de värms upp och torkas helt i 80 graders värme².

1 The Story of Tea
2 The Great Teas of China
3 Hudong
Bildkälla: Tea Network