Shou Mei tillverkas av hela teblad efter bladknoppen använts för mer exklusivt te. Hela kvisten plockas vanligen och vilken är kvar ända till slutet av tillverkningsprocessen då denna tas bort¹. Detta te brukar kallas för ögonbrynste pga lövens böjda utseende. Som andra s.k. New-Style vita teer tillverkas detta te genom nedvissning, rullning och uppvärmning. Nedvissningen består av två steg där det första sker utomhus. De plockade löven läggs i ett 20-30 cm tjockt lager på en skuggad och välventilerad plats i omkring ett dygn. Efter detta samlas löven ihop och fraktas till ett speciellt nedvissningsrum. Detta rum är ganska stort med fönster på båda sidor för att få en ordentlig ventilation. Löven läggs tunt på öppna bambuhyllor som påminner lite om primitiva bårar vilka staplas från golv till tak, kanske 15 stycken på höjd. Totalt kan det röra sig om 1200 hyllor i ett nedvissningsrum. Här för löven vissna ner i ytterligare 30 till 40 timmar. Tiden de får vissna ner påverkar lövens färg. Den mörka gröna färgen som är så typisk för Shou Mei får man då löven får vissna ner under lång tid medan en kortare nedvissning ger ett ljusare te. När telöven har vissnat ner tillräckligt drar man i ett snöre vilket får alla hyllorna att vika sig och löven rasar ner på golvet vilket består av slät betong. Efter detta samlas löven ihop för att rullas och torkas¹.

1 The Story of Tea

Den enda facktidskrift som enbart handlar om te som jag känner till är International Tea Information. Tidskriften kommer ut omkring fyra gånger om året och den har hittills kommat ut med sex nummer. Några av dessa går att läsa som animerade PDF-filer på http://www.internationalteanews.com/zazhi.asp. Tyvärr går de bara att öppna i vissa webläsare och texten så liten att den är nästan omöjlig att läsa. Det går heller inte att ta hem filerna eller zooma. Värre är att nästan alla artiklar är på kinesiska och filerna är skyddade så de går inte att malskinöversätta. Trots detta är den värd att bläddra i, främst för de vackra bilderna och att den och ger en inblick i dagens kommersiella teindustri i Kina.

Detta är ännu ett obskyrt te som importeras av Johan & Nyström och som jag köpt på Tekultur. Det finns inte omnämnt i någon litteratur, inte ens i mina kinesiska böcker vilket gör att den enda information jag har om det är det som Richard Lindh på Johan & Nyström berättat för mig.

Tydligen är det ett ekologiskt grönt te som odlas i byn Qi Shan i västra Anhui på 800 meters höjd. Smaken är lite tunn men tilltalande och teet är ovanligt lättbryggt. Namnet kanske skulle bli 齊山毛尖 eller 齐山毛尖 på kinesiska och även om jag hittat teer med detta namn i listor över teer från Anhui har jag ingen konkret information. Det finns ett företag som heter Anhui Qishan Liu'an Guapian Co., Ltd. som tillverkar teer med liknande namn och det skulle kunna vara de som även tillverkar detta te.

Vitt te 白茶 är det minst bearbetade av alla tesorter och har tillverkats mycket länge. Jämfört med svart och grönt te är både produktionen och antalet tesorter försumbara men teet är ändå ganska känt, främst pg.a. påstådda hälsoeffekter. Även om produktionen är liten har den ökat dramatiskt de senaste åren. I sydvästra Yunnan har man tillverkat vitt te i tusentals år och i Fujian i minst tusen år. Bl.a. berömdes det av den kinesiske kejsaren Hui Tsung under 1100-talet i sin bok om te.

Vanligtvis definieras vitt te genom sin tillverkningsprocess där det enda tillverkningssteget att det torkas i solen eller med hjälp av varm luft. Använder man denna definition tillverkas de flesta vita teer i de kinesiska provinserna Fujian, Hunan, Yunnan och Guangxi men även på Sri Lanka och i Darjeeling. De sistnämnda är ofta av betydligt sämre kvalitet än de från Kina även om de betingar ganska höga priser på auktioner. Exempel på vitt te från Darjeeling är Poobong Tea Estate White Tea. Vitt te används också som bas för smaksatta teer. En annan lite mer nyanserad definition tar även hänsyn typ av tebuske, var teet odlats och dess historia. Använder man denna definition kommer de flesta vita teer från norra Fujian och inbegriper teer som har en betydligt mer komplicerad tillverkningsprocess, så kallade New-style vita teer.

Tie Guan Yin, även kallat Tieguanyin, Tit Kwun Yum, Ti Kwan Yin, Iron Buddha och Iron Goddess of Mercy är ett oolong från Anxi i södra Fujian. Under tillverkningen läggs tebladen i tygstycken, vilka rullas kraftigt vilket gör att teet som ser ut som små hopknycklade bollar. Oolonger som tillverkas på detta sett kallas Ming Nan Oolong.

Anxi
Länet Anxi kan delas in i inre och yttre Anxi. Inre Anxi ligger på en högre höjd, har ett milt klimat, rikligt med regn, näringsrik jord och ovanligt ren luft (för att vara Kina). Yttre Anxi liger på lägre höjd i närheten av större städer. Teet från detta område är sämre än det från inre Anxi. Det finaste teet odlas i områdena eller byarna Xi Ping(1), Xiang Hua(2) och Gan De(3). Beroende på varifrån teet kommer har det olika smak och karaktär.

Xi Ping är den ursprungliga platsen för Tie Guan Yin, och Xi Ping Tie Guan Yin är känt för sin smak. Xiang Hua är det huvudsakliga odlingsområdet och Xiang Hua Tie Guan Yin är känt för både sin smak och arom. Gan De Tie Guan Yin smakar ganska lite och i detta område tillverkas lätt rostat Tie Guan Yin. Det är även vanligt att man blandar färska teblad (Mao Cha) från olika områden innan man tillverkar Tie Guan Yin.

Detta är ett nästan helt okänt te tillverkat av den för mig lika okända teproducenten Mojiang Jiangshi Tea Factory. Fabriken ligger i Mojiang(1) 墨江 vilket är en liten stad i sydvästra Yunnan. Namnet betyder aromatiska nålar vilket är ett passande namn både med tanke på teets utseende och smak.

Efter teet skördats i berget Jing Gu 景谷 fraktas löven snabbt till fabrik där de steks för hand i torra och ovanligt varma wokpannor. Stekningen är snabb, dels på grund av den höga temperaturen och dels för att man bara steker lite löv åt gången.

Källa: Yunnan Sourcing

De senaste åren har antalet företag som tillverkar te i Kina ökat enormt och nu lär finnas mer än 50 000. Till detta kommer naturligtvis den enorma mängden småbönder som fortfarande tillverkar te för husbehov eller som säljer till närliggande företag och fabriker. De flesta teproducenterna är ganska små men det finns även enorma företag med tusentals anställda med tillgång till en mängd fabriker.

Kina tillverkar omkring en tredjedel av allt te i världen, 1,24 millioner ton 2008 (China Daily, februari 2010) och även om det mesta konsumeras i Kina exporterar man nästan 300 000 ton vilket gör Kina till en av de största exportörena i världen. Främst är det Marocko, Japan, EU, USA och Ryssland som köper teet. Det mesta av detta te är av ganska låg kvalitet och säljs i snitt för två dollar kilot vilket naturligtvis inte skall jämföras med de kända teerna från Kina som kostar hundratals gånger mer.

Bao Hong, som även kallas 十里香茶, är ett av Kinas mer kända teer. 1980 utnämndes det till ”Särskilt utvalt” te. Teet produceras i Yunnan i ett härad som heter Yiliang(1) 宜良, inte långt ifrån Kunming 昆明. Det tillverkas två typer av detta te, dels Baohong 宝洪 och dels Yichun 宜春². Tyvärr har jag inte hittat någon information om vad som skiljer dessa åt.

Teet skall ha odlats sedan Tang-dynastin (618-907 e.Kr.) då en buddistmunk från Fujian besökte det nybyggda klostret på berget Bao Hong och förde med sig teplantor hemifrån¹. Mer försiktiga källor anser att teet inte odlats tidigare än Ming (1368 till 644) eller t.o.m. Qing-dynastin (1644-1912)³. Faktum är att en källa anser att det inte finns några belägg att teet är särskilt gammalt utan att teet troligtvis inte har tillverkats tidigare än 1905⁴. Området där teet odlas är relativt svalt och dimmigt. Plantorna växer högt, vanligtvis mellan 1550 och 1650 meter över havet men sträcker sig ända upp till 1900 meter².

En av de mest spännande tidningarna om te är The WM Times, en personaltidning som Williamson Magor Group ger ut. Tidningen kommer ut två gånger om året som en lättläst PDF-fil som kan läsas på nätet genom en flash-modul eller tas hem. Förutom information till de anställda ger den en god inblick i teproduktionen i nordöstra Indien. Varje nummer innehåller dessutom en ingående beskrivning av ett antal av företagets plantager. Williamson Magor Group är en enorm teproducent med lång historia. De har närmare 30 plantager i Assam och Dooars och tillverkar 35 millioner kg te per år!

Litteratur

Att ha te som hobby är både spännande och frustrerande. Anledningen till detta är att det är mycket svårt att få fram tillförlitlig information om det te man dricker. En del aspekter finns det hur mycket som helst skrivet om, t.ex. den kinesiska teceremonin Gung fu, medan andra, i min värld betydligt mer intressanta, t.ex. hur de tillverkas eller var de odlas, finns det nästan ingenting skrivet.

Detta kan verka lite underligt om man jämför med andra drycker som vin och whiskey som det finns hur mycket information som helst om. Anledningen till detta tror jag är att intresset för gott te är ganska litet, de flesta i Europa ser te som något enkelt och snabbt och detta inspirerar inte till fortsatt läsande. Det intresse som faktiskt finns verkar främst röra brittiska romantiserade tetraditioner som high tea och scones. Detta märks på de många böcker och tidskrifter finns om ämnet.
Det lilla som skrivs är ofta skrivet av européer och nordamerikaner som i bästa fall gjort någon enstaka resa till Asien för att kunna hävda sin auktoritet, all annan information har de hämtat i äldre litteratur eller från lokala tehandlare. Den litteratur som skrivs i de länder som faktiskt producerar te är ofta otillgänglig för västerlänningar, dels p.g.a. att den är svår att få tag på och dels att den är skriven på obegripliga språk.